I förrgår var den stora invigningen på kvällen för jamboree. Det är tradition att en flagga från varje land ska visas upp och sedan ställas framme vid scenen. Jag som en av fyra global ambassadors (representant för Sverige) fick möjligheten att hålla Sveriges flagga vilket är en väldigt ärofylld uppgift. För mig som en ynka liten fjortonårig scout från lilla Sverige var det som att ta det allra första steget på månen för Neil Armstrong. Det var och kommer nog alltid vara det coolaste jag kommer att få göra inom scouting (kanske till och med under hela livet).
Men det var många timmars väntan. Först skulle vi ställa oss i en speciell land-bokstavsordning, sedan vänta, vänta och vänta lite till. Efter det kom dom äntligen med flaggorna snyggt ihopvikta i en låda. Där skulle vi stå en timme till. “Mexico! Is Mexico here?!” Inget svar. Då var det bara att stoppa tillbaka flaggan och ta den i andra, tredje eller fjärde varvet av upprop. Men tillslut löste det sig. Nu hade alla 50 000 scouter samlats, superduper taggade på invigning! Flaggor vinkade i skyn, rop och sånger hördes, olika folkdräkter och uniformer prydde den stora skaran. Under hela denna långa väntetiden pratade jag med en tjej från slovenien, Cathalena. Hon berättade om hur hennes liv i Slovenien var, skolan, betygen, familjen, hennes upplevelse av USA och Jamboree mm. Vi kom överens om att det bodde alldeles för många människor i New York och amerikanerna måste sluta sockra sina flingor med mjölk! 😉
Sedan var det äntligen dags att kliva ut i strålkastarljuset och representera sitt land med värdighet. Solen lös över hela publiken och i bakgrunden var himlen rosa-röd. Allt var så vackert! Svenskarna skrek och tjoade när dom såg mig med flaggan. “Sverige! Sverige! Sverige!” Jag bara log. Jag kunde inte sluta le. Om jag ska vara ärlig så var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka när man gick där genom folkmassan. Fotografer tog foton, svenska funktionärer började prata med mig och om jag fick ögonkontakt med någon en svensk scout så fick jag det bredaste leendet i världen tillbaka. Just i det ögonblicket när vi går nerför backen, förbi väldigt många svenska avdelningar och allt jag hör att hejarop. Då kändes det som att jag var den viktigaste människan i hela världen. Jag hade mitt ögonblick i livet, jag måste fånga det! Den gnistan av hopp och tillhörighet som spred sig i hela mig är svårslagen må jag säga. Jag kände mig oövervinnerlig. Sedan skulle vi gå fram en och en och vifta med flaggan själva (på samma gång som ens land ropades ut) framför alla tiotusentals människor samtidigt som en tv kamera filmade en och sände på storskärm ut för publiken . I efterhand sa alla andra att svenskarna skrek nästan starkast av alla och stod upp och hurrade. Allt jag minns är att jag springer fram, taggad till tusen. Sen kommer jag inte ihåg ett enda ljud eller en enda syn. Detta måste vara det mäktigaste jag någonsin kommer att få uppleva!
Den svenska flaggan.
Jag, i extas inför att snart få representera Sverige.
Liten del av publiken.
Cathalena och sloveniens flagga.
Andra taggade ambassadörer.